Vinterfiske
Fiske med gäddkrokar och -saxar
Fiske med lakstickor och krokar
Pimpelfiske eller mete
Pimpelfiske sker genom ett hål i isen med ett litet, handhållet spö. Man pimplar i huvudsak abborre i våra trakter. Pimpelfiske kräver inte särskilt mycket, eller dyr utrustning. Pimpelfiske eller mete är en fiskemetod som sällan använts på Björkö. Däremot har man i våra grannbyar använt fiskemetoden i större utsträckning.
Utöver de senaste årens sportfiske, har björköborna överhuvudtaget inte använt fiskemetoden under 1900-talet. Däremot har man i våra grannbyar använt nämnda fiskemetod i större utsträckning. Bland annnat i Panike har metfisket förekommit under långa tider. Fisket på vårvintern kunde ibland ge fångster på ca 25-30 kg abborre per dag. I allmänhet utfördes metningen under morgon- och kvällstimmarna, då fångsten var störst.
Trots att man saknar uppgifter om metets förekomst på Björkö under senare tid finns det bevis som talar för att fiskemetoden har använts, ett bevis är gamla metredskapen. som härrörs till 1800-talet. Detta visar därmed att metfiske ägde rum vid den tiden.
Utöver de gamla föremålen, finns det också en historia bevarad om pimpelfiske under 1800-talet:
Det var på den tiden då gamla gubbar och även unga pojkar satt och metade i Skalörfjärden. En dag när Slåtte (1795-1878) kom till metplatsen, satt Gambel Skräddaren (Johan Erik Svedberg 1826 – 1910) och metade i samma hål, som Slåtte huggit upp dagen innan. Slåtte ilsknade då till och förebådde Gambel Skräddaren för att denne använde hans vak. Gambel Skräddaren tittade lugnt på Slåtte och svarade:
Ta hålä ditt mäddä tå å så gaar dö.
Ta hålet ditt med dig då och gå.
Fiske med gäddkrokar och -saxar
Fiske med gäddkrokar var en viktig fiskemetod under 1900-talet. Fisket bedrevs i mindre skala än lakfisket. Fiske med gäddkrokar krävde inte lika mycket tid av förberedelse och tillverkning som vid annat fiske eftersom färdiga krokar av järn kunde köpas. Under 1930-talet började man använda gäddsaxar. Gäddfiske med krok och sax bedrevs i sund och vikar, eller inne i fjärdarna. När isen lagt sig satte man ut krokarna på grunt vatten, nära land. Senare på vintern flyttade man fångstredskapen längre ut i fjärdarna, där vattnet var djupare.
Något radsystem förekom inte vid utsättningen, utan krokarna utplacerades där man ansåg att det passade. Som krokbete användes vanligen större agn än vid lakfisket. De största agnen användes på djupare vatten, där man räknande att de större gäddorna befann sig. Antalet utsatta krokar varierade från 100-300 st per fiskare.
Inom gäddfisket har det också förekommit olika metoder. I början av 1900-talet använde man följande metod, vilken också har använts under senare tid: Efter att ha huggit upp en liten vak, satte man fast betet på kroken vid vilken det fanns en tafs av mässingstråd. I öglan på mässsingstafsen fäste man en rev av 1-1,5 meters längd, vilken var lindad på en hemmagjord träklyka. Från klykan släppte man sedan loss reven till den längd man önskade, beroende på vattendjupet. Avståndet mellan kroken och botten varierade från 25 till 50 cm. I träklykans ändar hade man gjort en skåra, där man satte fast reven när denna blivit nedsläppt till lämpligt djup. Klykan satte man sedan fast vid en kröxo (grenad kvist av al), vilken användes på liknande sätt som vid nätfiske. Beträffande reven, skulle denna vara så lång, att en del lämnade kvar på klykan, vid utsättningen av kroken. Meningen med detta förfaringssätt var, att när gäddan högg i betet, rycktes reven loss från skårorna på klykan, där den var fäst. Den del som då återstod av reven, lossnade av sig själv från klykan och blev avsevärt längre, vilket minskade risken att gäddan skulle slita av reven.
Ovannämnda metod, användes också vid utsättningen av gäddsaxar. Skillnaden bestod endast i att man då använde saxar i stället för krokar. Under 1930-40-talet förekom även en annan metod vid utsättningen av gäddkrokar. Reven var då nedsänkt till botten, i stället för att hänga fritt i vattnet. Denna fiskemetod kallades för staandkråok- eller staangkråokfiske och användes vanligen vid fiske på djupare vatten.
Vid fiske med staandkråokar var tillvägagångssättet följande: Vid reven band man fast två mindre stenar, med ett mellanrum av 1-2 cm, varvid den första stenen placerades ca 30-50 cm från yttersta ändan av reven. Vid denna ända fäste man därefter kroken med agnet. I agnets ryggfenor, fäste man en fin tråd av 30-40 cm längd, varpå en liten kork eller flöte sattes fast vid ändan av tråden. För att få tråden fäst vid fiskens fenor, använde man tidigare vanliga knappnålar, vilka man formade till en krok. Under senare tid började man använda små metkrokar för ändamålet.
När reven sedan nedsläpptes i vaken, kom stenarna att ligga som sänken på botten och kroken med betet hölls uppe av korken eller flötet, som var fäst på betet. Reven, som inte fick vara alltför spänd, var upptill fäst vid en träklyka, på samma sätt som i den först beskrivna metoden. Träklykan satte man fast vid en vanlig björkkvist, vilken nedsänktes i vaken.
När gäddkrokarna skulle vittjas, högg man upp ett nytt hål, ca en halv meter från nedsänkningshålet. För att få upp reven, använde man en krok - speciellt tillverkad av trä eller rundjärn - för ändamålet. Genom att väcka ett nytt hål vid sidan om nedsänkningshålet, minskade risken för att man skulle hugga av lina vid upphuggningen av vaken.
Vid sumpning av gäddor användes träsumpar. Sumpar, som var tillverkade av garn, höll vanligen inte för gäddornas vassa tänder. Upphuggningen av vakarna var det tyngsta arbetsmomentet inom krok- och saxfisket. I början av 1970-talet använde fiskaren Evert Rönnkvist en isborr, vilken han hade inköpt för ändamålet. Isborren gick med en 3,5 hkr motor. Med borren kunde han borra upp till 100 st hål per dag. Utöver detta har fiskarna endast använt isbill vid upphuggningen av vakarna.
Fiske med vinterryssjor
Med tiden avtog fisket med landryssjor och större, modernare ryssjor för vinterfiske, vinterryssjor, togs i bruk. De gamla stenbroarna från landryssjefisket ersattes av längre ryssjearmar, som nådde ut till djupare vatten. Fisket minskade med tiden men fortgår idag i mindre skala.
Vinterryssjor började användas på 1930-talet då fisket med landryssjor var på avtagade. Vinterryssjorna var större och modernare. Fiskare som ägde gäddryssjor, vilka tidigare använts i öppet vatten, började också sätta ut dessa under isen, i samband med övergången till den nya fiskemetoden. Tillvägagångssättet var något annorlunda än vid landryssjefiske.
De gamla stenbroarna ersattes av längre ryssjearmar, som nådde ut till djupare vatten. Närmast land, där botten ofta var ojämn och stenig, lade man ut en så kallad landsock, med en längd av 3-4 alnar (ca 1,8 m). Denna del av ryssjearmen blev vanligen förstörd under en fiskesäsong och måste bytas varje år. Resten av ryssjearmen hade en längd av ca 4 famnar (ca 7,2 m) och ett djup på omkring 5 alnar (ca 3m). Jåolornas diameter var ca 70 cm.
Beträffande fiskevattnets fördelning används ett mera fritt system i fråga om vinterryssjeplatser. Var och en fick sätta ut sina ryssjor på de platser man önskade. Dock hörde det till god regel att, om en person ”fiskat upp” ett nytt ryssjeställe, så satte inte någon annan ut sin ryssja på den platsen. Vittjningen av ryssjorna utfördes ungefär en gång i veckan under den tid som det var högsäsong för lakfisket. Under vinterns senare del vittjade man mera sällan då fångsten var mindre. De fiskare som hade tillgång till hästar använde dessa om det var tungt före när ryssjorna skulle vittjas.
I början av 1940-talet tillverkades allt större ryssjor. Man gjorde jåolor, vars diameter var ca en meter. Ryssjearmarna av 10 famnars (18m) längd tillverkades, och dessa hade ett djup på 9 alnar (5,4m). Samtidigt kom också parryssjorna i bruk, vilka man fortfarande använder. En parryssja består av två ryssjor, en på vardera sidan av armen. De förenas med ett i halvcirkel lagt redskapsstycke, som benämns för ”rundelen”. Styckets längd varierar från 7 till 11 famnar (ca 12-20 m), beroende på djupet. Ryssjearmen läggs som vanligt ut från land, rakt emot mitten av ”rundelen”.
Efter kriget förekom ett intensivt fiske med parryssjor. Ofta fiskade två personer tillsammans, speciellt om de samtidigt fiskade med lakkrokar. Det intensiva parryssjefisket hade dock en nackdel. Ryssjorna var tillverkade med alltför täta maskor, vilket bidrog till att fiskbeståndet minskade. Eftersom ryssjorna användes vårtid vid abborrfiske, var det främst abborre som drabbades. Under ett tiotal år var abborren nästan helt borta från våra fiskevatten. Det dröjde fram till 1960-talet, innan det skedde en ökning av abborrbeståndet.
I mitten av 40-talet var lakfisket ett lönsamt företag. Man fick goda fångster oberoende av vilka redskapstyper som användes. Om det ville sig väl, kunde man få närmare 100 kg lake per vittjning i en ryssja. På 1950-talet minskade förekomsten av lake i skärgården och det började ske en förändring ryssjefisket. Då togs nylongarnet i bruk, vilket efter några år allmänt användes av varje fiskare. På 60-talet började man använda ryssjebågar av polyeten och därmed upphörde man att tillverka de tidigare använda jåolorna av granvirke. På 1970-talet minskade fisket med vinterryssjor avsevärt. 1978 idkade endast tre fiskare i Björkö vinterryssjefiske. Då bestod fångsten mest av gäddor och längre fram på vårsidan var det abborre, som fångades i ryssjorna.
Fiske med isnot
Fiske med isnot var ett lagarbete. Delägarna hade ett eget notstycke som fästes med de andra lagmedlemmarnas stycken till en stor isnot. Längden på de enskilda styckena i den gemensamma noten bestämdes av det mantal delägarna i laget hade, ju längre notstycke desto mer mantal. Ett ”sju famns hemman” var ett ganska stort hemman, mätt i Björkömått och det berättigade till ett notstycke som var 7 famnar (12,6m) långt. Fångsterna vid isnotfisket bestod till största del av gädda, sik, abborre och mört. Fiske med isnot upphörde i början av 1920-talet.
På Björkö upphörde fiske med isnot i början av 1920-talet. Man övergick då småningom till andra fiskemetoder, där man inte var beroende av lagfiskets arbetsform. Lantbruket var då på uppåtgående, vilket förändrade livsföringen för många bybor. Man kunde inte längre ställa sin tid till förfogande på samma sätt som man tidigare gjort. Utvecklingen gjorde att allt samarbete blev svårare att tillämpa. Enskilt fiske med nät, ryssjor och krokar passade därför bättre in i det nya levnadssättet.
Viktor Sand, f.1898, tidigare båtbyggare, jordbrukare och fiskare på Björkö, har varit med om att fiska med isnot. Vintern 1978 berättar han för Marita Westergård följande om isnotsfiske:
Inom Brådd skiftet deltog ca 10 personer från varje arm, vilket innebar att omkring 20 delägare från nämnda skifte var med om isnotsfisket. När isen lagt sig och blivit tillräckligt hållbar, var det dags för skiftesägarna att samlas för att sätta ihop notstyckena.
Brådd skiftesägarna samlades vanligen på Bärs gård, dit var och en kom med sitt notstycke. Där satte man sedan ihop notdelarna till ett enda stycke, som vid full längd utgjorde 96 famnar. Någon enstaka gång hände det också att man satte ihop noten i barnskolan (nuvarande Björkö Telnfabrik). Vid ihopsättningen av noten, hade en av notkungarna samtidigt med sig päran, som skulle fastsättas tillika med de andra notstyckena. Det hörde nämligen till notkungens lott, att ha hand om päran (ändarna på noten där fisken samlas) under den tid av året, som den inte blev använd. Dessutom skulle han också sköta om repareringen av densamma.
När ihopsättningen var utförd, lade man redskapen i ordning på en släde, så att den vid behov var färdig att läggas ut. Av gammalt hörde det till var och en av skiftesägarna att tillhandahålla notsläden för ett år i taget. Inom notlaget var man uppdelade i särskilda grupper, där var och en hade sin speciella uppgift att utföra. Den ansvarsfullaste uppgiften hade notkungarna, av vilka det fanns två stycken, en från varje arm. Dessa skulle se till att alla detaljer blev rätt utförda. De skulle känna till alla notvatten och nästan exakt på metern veta var och hur noten skulle utläggas. Notkungarna har också gått under benämningen stangföraren, eftersom deras uppgift var att föra fram notstången under isen vid notläggningen. Att bli notkung, betydde inte att man blev vald till yrket, utan detta var ett yrke som gick i gårdsarv. Den son, som övertog hemmanet fick sålunda ärva yrket efter sin far, om denna tidigare innehaft sysslan.
I notlaget fanns två spinnare. Dessa hjälpte till att lägga ut noten, samt att hålla notens nedre teln på rätt plats vid notdragningen. Dessutom hörde det till spinnarens uppgift att hjälpa till vid förflyttningen av redskapssläden. Jävaren, kallades de två personer, som vid notläggningen lade ut redskapen. De hade också till uppgift att dra övre och nedre telnen vid uppdragningen. Jävaren drog också notsläden till och från fiskefärderna. De övriga i notlaget gick under namnet väckaren, vars uppgift var att väcka nödvändiga hål eller vakar i isen. Sysslan utfördes av de yngsta i notlaget. När notlaget anlände till den plats där notdragningen skulle ske, satte väckaren igång med att väcka ett ca 1,5 m2 stort hål i isen, vilket gick under namnet jävanvaken.
Följande uppgift var att väcka eller upphugga ett antal mindre hål, vilka behövdes för att få noten utlagd. Avståndet mellan varje hål va ca 12-13 steg, och väckningen utfördes så att hålen kom att bilda en cirkelformad båge, vilken utmärkte riktningen för isnotens utläggning. Väckningsarbetet fördelades så att den vänstra armens väckare utförde arbetet på ena sidan av det cirkelformade notvarpet, medan den högra armens väckare utförde arbetet på den andra halvcirkeln. En större vak väcktes också i motsatta ändbukten av notvarpet, där noten senare skulle uppdragas. Av gammalt hörde det till att uppdragningsvaken vid väckningen formades så att den liknade ett hjärta.
Under de sista åren som notfiske förekom på Björkö, var det dock endast Brådd och Skägg skiftet som fortsatte att väcka den gamla hjärtformen. Galt skiftet hade då övergått till en enklare, rektangelformad uppdragningsvak. Om isen inte var alltför tjock, gick det att använda yxan som väckningsredskap, i annat fall måste man använda isbillen vid väckningen. Innan man började med redskapsutläggningen skulle vakarna rengöras från issörja. För detta ändamål hade man med en särskild söremåko varmed isvakarna noga sörjades upp.
När förarbetet var klart tog notkungarna nåotstengren (notstängerna) och förde ner dem i jävanvaken. Notstångens bakre ända var försedd med en lång draglina, vilken i sin tur var fäst vid notredskapen. Notstängerna fördes sedan under isen i den riktning som notvarpet skulle utläggas, samtidigt som jävaren plockade redskapen från släden ner i jävanvaken. För att få noten ordentligt utplacerad, användes en på skaft fästad träklyka varmed man genom de väckta hålen förde notstången, så att den löpte i rätt riktning. Notstångens längd skulle vara minst lika lång, som avståndet mellan vakarna. Stångförandet utfördes av båda notkungarna, en på vardera sida av notvarpcirkeln, så att redskapen blev utlagda samtidigt, vilket gjordes för att få päran placerad på rätt plats. För att hålla noten flytande under vattnet använde man träflarn. Flarn, som var tillverkade av kork, ansågs alltför ojämna och hade en benägenhet att ofta fastna i isen. Några sänken användes inte, utan i stället hade man dubbla nedretelnar, vilka höll notstyckena vid botten.
Inom notlaget använde man sig av särskilda märken, vilka man följde vid notens utläggning och uppdragning. Det tredje väckningshålet, räknat från jävanvaken benämdes för ”hornvaken”. Vid väckningen skulle man se till att jävanvakens hörn och hornvaken gick i linje med varandra. På notens övreteln hade man också fastsatt märken, vilka man noga följde. Mellan päran och päramark, skulle övretelnens längd vara 3,5 famnar (päramark = ett märkt flarn). Från päramark till båsk (två grankvistar fastsatta vid telnen) skulle avståndet vara 7 famnar. Från båsk till halm (ett fastknutet halmknippe) skulle avståndet vara 14 famnar. När utläggningen av notarmarna var utförd, lade man till sist ut päran, vilken var knuten med ett tätare maskstorlek än de övriga notstyckena. Vid övretelnen på pärans mittpunkt hade man fastsatt pärabrä eller fjälen som det också kallades. Pärabrä höll kiltelnarna på plats, samt förhindrade att dessa snoddes ihop. Nedre telnen på päran hade man bundit ihop ca två meter, så att en påse bildades vid botten. Efter det att noten blivit utlagd, förflyttades notsläden till uppdragningsvaken.
Vid dragningen skulle redskapen läggas direkt på släden för att vara i ordning till följande notvarp, då man stjälpte över redskapen på isen. Vid vaken stod båda notkungarna, en på varje sida, och höll i varsin krytjo (stång) eller fårk vilken de höll nedsänkt vid botten. Stängerna var tillverkade av släthyvlat trä och skulle hållas i kors under den pågående dragningen. Ändamålet med dessa stänger var att nedre telnen, som under dragningen löpte under dem, skulle följa botten åt så mycket som möjligt. Notkroken, en specialgjord träkrok fastsatt på en trästång av ca två famnars längd, användes också samtidigt för samma ändamål, ett arbete som utfördes av spinnaren. Jävaren skötte om dragningen av telnarna, vilka skulle dragas jämt för att päran - i vilken fisken samlats - skulle hållas i varpbuktens mitt. När man kom till märkena på övre telnen, måste dragningen ske samtidigt av båda notarmarna. Särskilt viktigt var det när man kom till päramark, att dragningen skedde exakt samtidigt från båda sidor. Sist drog man upp päran och stjälpte fisken ur denna upp på isen.
Efter notuppdragningen fördelades fångsten mellan de två armarna. Armdelägarna delade sedan fångsten sinsemellan. Inom de tre skiftena har det dock förekommit olika fördelningssätt. Under de sista åren som isnotfiske bedrevs på Björkö, delade man inom Skägg och Brådd skiftet, fångsten lika mellan delägarna. Inom Galt skiftet använde man det gamla fördelningssättet och delade fisken efter var och ens andel i noten.
Om fiskelyckan varit god, sände man hem någon person från notlaget för att hämta en häst, med vilken man sedan körde hem fångsten. Men detta färdsätt använde man endast då isen var tillräckligt hållbar, i annat fall skötte notägarna själva om transporten. Beroende på olika omständigheter, hände det också att man fördelade fisken först vid hemkomsten. Vid detta tillvägagångssätt, fördelades alltid fångsten på särskilda platser. När notfisket för dagen var avslutat, sökte man på närmaste holme efter en lämplig plats att hänga upp notredskapen på. Med yxan högg man några stänger, på vilka noten placerades, där den sedan fick hänga tills följande dag. Vid fiskesäsongens slut, hämtade var och en av skiftesdelägarna sina notstycken, för att därhemma förvara och reparera dem till nästa fiskesäsong.
Av de tre notvattnen räknade man att fiske på Hemskiftet gav de sämsta fångsterna. Däremot fanns det inom Lappörskiftet fiskrika områden. Omkring 1920- talet hände det att Brådd skiftet, vid dragning på Lilltbrånn, fick 50 korgar fisk på samma dag. Det var också tätt av lämpliga notvarpsplatser runt omkring Lappören. Ibland kunde man hinna med att dra upp till 5 notvarp per dag inom nämnda skifte, eftersom förflyttningen mellan notvarpen tog en kort tid i anspråk. Fångsterna vid isnotfisket bestod till största delen av fjällfisk, såsom gädda, sik, abborre och mört.
Notkungar omkring 1920-talet: Brådd skiftet: Bligt August och Bärs Jånn. Galt skiftet: Povars Isak och Hokos Kal-Johan. Skägg skiftet: Geust Ista och Back Kallä.
Fiske med lakstickor
Krokfiske efter lake var en fiskemetod som användes under 1900-talet. Som fångstredskap har man använt både lakstickor och lakkrokar.
Lakestickorna togs först i bruk, vilket skedde i början av 1900-talet. Själva fångstredskapet var enkelt och effektivt. Fiskarna satt kvällarna igenom och tillverkade lakstickor och tafsar. De flesta hade omkring 200 stickor utsatta.
En inflyttad familj från Söderudden införde den nya fiskemetoden till Björkö. Det nya fiskesättet togs snabbt i bruk och efter några år var fisket med lakstickor allmänt använd av de flesta fiskare. Själva fångstredskapet var enkelt och effektivt. Lakstickorna tillverkade man själv av en- eller björkkvistar. Lakstickan, som var formad likt en krok, hade en längd av 10 cm. Vid denna fastknöt man en ca 30 cm lång tafs, vilken man tvinnade ihop för hand av 15 trådigt bomullsgarn. Trots det enkla fångstredskapet tog arbetet med tillverkningen massor av tid i anspråk. Fiskarna satt kvällarna igenom och förfärdigade lakstickor och tafsar. De flesta hade omkring 200 stickor utsatta.
Under lakrika vintrar, när redskapen ofta vittjades, blev det inte många lediga stunder över för en fiskare. Kvällen före vittjningen skulle lakstickorna förses med agn. De agnade stickorna lade man i korgar för att vara färdiga till följande dag. Till agn eller bete använde man mört eller sill, vilka rensades och sönderskars i bitar, innan de sattes på stickan. Lakstickorna utsattes vanligen i närheten av stenrev eller under-vattengrund.
Vid vittjningen hände det ofta att laken hade spunnit ihop reven (linan), varpå såväl denna, som sänkstenen hade fastnat i botten. Som hjälpmedel vid dessa tillfällen använde man en trästång av varierande längd, beroende på vattendjupet. Med trästången, vars ena ända var försedd med en träklyka, försökte man sedan få loss reven. Vid vittjning på djupare vatten, där man inte såg botten, använde man en järnring, ca 10 tum i diameter. Vid denna fastknöts en lina, varefter ringen träddes på lakreven och nedsläpptes till botten. Efter en stund hade laken vanligen spunnit fast sig ordentligt i ringen. Samtidigt som man knyckte av reven vid botten, drog man hastigt, med den fästa linan upp ringen, varpå laken följde med upp.
Sumpning av fisk var vid den tiden en allmän företeelse. Fiskarna var tvungna att ihopsamla större partier fisk åt gången, för att inte behöva resa med fångsten in till Vasa alltför ofta. När lakstickorna vittjades, hade man vanligen sumparna nedsänkt i närheten av fångstplatsen. För att laken skulle hållas vid liv inne i sumpen, måste stickorna kvarlämnas i fisken. När dessa senare upptogs ur sumpen till försäljning, var man tvungen att plocka bort stickorna ur varje fisk, vilket tog rätt lång tid att utföra.
Under 1930-talet började man använda lakkrokar av järn, vilka man då kunde inköpa i butikerna. Krokarna var av norsk tillverkning och fanns i olika storlekar. I och med förekomsten av de nya krokarna, upphörde så småningom fisket med de arbetskrävande lakstickorna.
Fiske med lakekrokar
Vid utsättning av lakkrokar under isen, använde man samma metod som vid lakstickor. Till lakkrokarna behövdes levande agn. En fiskare behövde i medeltal 2000-3000 agn per vinter. Lakfisket startade på hösten när isen lagt sig och pågick fram till slutet av februari, då fångsten vanligen avtog. Idag förekommer inte fiskemetoden längre.
Det hände ofta att man for in till Vasa på agnfiske, vilket skedde mot en viss avgift. Man lade då ut sina agnsköt i närheten av Ångbåtsstranden, där det fanns gott om löjor och småmört. Dessa transporterade man sedan hem i vattenfyllda fiskekar, vilka man hade i båten. Agnen fiskade man vanligen på hösten i oktober. Agnsköten som användes hade en tätlek av 38 varv på alnen. Dessutom använde man också s.k. mörtstugor, vilka man hade utsatta vintertid under is.
För att få fisken att gå in i mörtstugan, lade man på dess botten ut mat, som t.ex. linfrö eller vetekli. Lakfisket påbörjades på hösten när isen lagt sig och pågick fram till slutet av februari, då fångsten vanligen avtog. De största fångsterna fick man under de mörka perioderna, när månen var i nedan. Vid fullmåne var fångsten avsevärt sämre.
I slutet av 40-talet började fångsterna småningom avta, vilket märktes främst i de inre fjärdarna. På Svartbådevattnet, Bodvattnet och Börsskärsfjärden där man tidigare fiskat lake i stora mängder, blev fångsterna mindre och mindre. Under en period fiskade man då på djupare vatten utanför Lappören och i Valsörgloppet, där fångsterna var något bättre. Sedan dess har fångsterna minskat ytterligare och idag förekommer inte fiskemetoden längre.
Fiske med landryssjor
Landryssjor (även kallade lakryssjor) är den äldsta kända typen av vinterryssjor på Björkö. I gamla handlingar framkommer det att under 1700-talet fiskade man vintertid ”lakor med ryssior” på Björkö men vi vet inte vilken ryssjetyp man då använde sig av. Först på senare delen av 1800-talet började lake- och vinterryssjor dyka upp i bouppteckningar. Landryssjefisket ingick inte i byns skiftade fiskevatten. Såväl de obesuttna som markägarna samsades om fiskeplatserna. För att skapa fångstplatser byggde fiskarna på hösten stenbroar vid strandkanten för landryssjorna. I slutet av 1940-talet upphörde fisket med landryssjor nästan helt och hållet.
Vid sekelskiftet och fram till 1930-talet, bedrevs detta ryssjefiske i rätt stor omfattning. Landryssjefisket ingick inte i byns skiftade fiskevatten. Såväl de obesuttna som markägarna samsades om fiskeplatserna. För att skapa fångstplatser byggde fiskarna stenbroar vid strandkanten för landryssjorna. Tätt intill stenbrons yttersta ända, lade man sedan ut ryssjan. Landrösebråonan (landryssjebroarna) skulle byggas på hösten för att vara klara till fiskesäsongens början. Fångsten, som till största delen var lake, var bäst vid jultiden och i början av januari. I slutet av februari, tog man vanligen upp ryssjorna. I början av 1950- talet slutade man med landryssjefisket och gick över till större vinterryssjor.
Landryssjebroar i skogen och längs stränderna kan indikera att ryssjefisket har varit ett stort fiske. På vårarna förekom det att ryssjorna användes även till fångst av annan fisk och inte enbart lake. Fiskarna for med båt i skärgården och sökte lämpliga platser där de kunde bygga broar. Ibland behövde de inte ta sig så långt ut för att finna en sådan plats. Det fanns fiskare som byggde sig landrösebråonan vid stranden, strax nedanför sin egen sjöbod. Längden på landryssjebron berodde helt på vattendjupet. Var det tillräckligt räckte det med en brolängd på 2-2,5 meter. Tätt intill stenbrons yttersta ända, lade man sedan ut ryssjan. Landryssjefisket i den inre skärgården, bedrevs i de flesta fall av enskilda personer. Däremot när det rörde sig om fiske i Valsörarna, var det vanligt att två eller tre personer fiskade tillsammans.
Omkring sekelskiftet byggde Biatoren (Johannes Galt), Ribatjen (Karl Gustav Lövdahl) och Strahlen (Karl Fredrik Strahl) en fiskebastu på Valsörarna. Bastun byggdes främst med tanke på landryssjefisket och de var där under många fiskesäsonger. Samma fiskebastu bär ännu i dag namnet Lakebast. Fiskesäsongen inleddes genast när isen lagt sig i vikarna. Fångsten som till största delen var lake, var bäst vid jultiden och i början av januari. Det gällede att ha alla ryssjor utplacerade tills dess. Ryssjeantalet varierade från 5 till ca 25 per fiskare.
Förut räknade man att laken lekte vid tiden omkring martnan (vintermarknade den 24-25 januari). Laken var bäst vid jultiden och i början av januari. I slutet av februari, tog man vanligen upp ryssjorna. Landryssjorna som användes i början av 1900-talet, hörde till de mindre ryssjetyperna.
Vid vittjningen hade man med en liten leppo (håv) vars diameter var ca 6 tum för att få fisken ur ryssjan. Den fick inte vara större än att den gick igenom stryton. Med håven, som var fäst på ett halv meter långt träskaft, håvade man upp en fisk i taget ur den ibland helt fiskfyllda ryssjan. Fisken lades i sköljankorgar, vilka man hade på en släde eller sparkstötting under hemtransporten.
Under 1930-talet började fiskarna småningom att övergå till något större ryssjor. Efter kriget användes landryssjorna av bara några få fiskare. I början av 1950- talet hade man definitivt slutat med landryssjefisket och helt övergått till större vinterryssjor.
Lakklubbning under is
Att klubba lake under is hör till de mera sällsynta fiskesätt som förekommit på Björkö. Under klar is i grunda vikar syntes laken endast som en svag, mörk skugga. Slaget med klubban på isen bedövade laken i några sekunder. Sedan gällde det att snabbt få hål på isen och ta upp fisken ur vattnet.
Det är möjligt att man i forna tider utförde lakklubbning i större omfattning. Under 1920 talet förekom lakklubbning i en liten omfattning. Om det strax före isläggningen råkade vara högvatten, kunde laken sökte sig upp i grunda vikar och sund. Hade dessa ett vattendjup från 30 cm till en meter, var det möjligt att klubba lake. Men för att detta fiske överhuvudtaget skulle kunna bedrivas, måste det vara speciellt lämplig is. Den fick inte vara för genomskinlig, ty då märkte laken när man närmade sig. Var isen för tjock, såg man själv inte fisken. Den is, som kallades einstjininjen* var mest lämplig vid lakklubbningen. Laken syntes endast som en svag, mörk skugga under isen. För att lyckas med klubbningen, måste man färdas försiktigt fram på isen, annars skrämde man bort fisken. Dessutom måste man vara snabb i vändningen vid själva klubbslaget, annars simmade den iväg. Laken under isen, blev bedövad av slaget några sekunder, varpå den vände sig på rygg med buken vänd mot isen. Då måste man snabbt hinna få hål på isen samt ta upp fisken ur vattnet, så fort som möjligt. Det lämpligaste klubbningsredskapet var en träklubba, ca en meter lång och tillverkad av björk.
*Einstjininjen = Tunn, genomskinlig is, stark nog att färdas på till fots eller sparkstötting.
Nätfiske under is
Vinterfiske med nät har under lång tid förekommit i Björkö skärgård. Materialen och verktygen har förändrats med tiden men tillvägagångssättet för nätfiske under is har varit stort sett det samma som idag. Vanligen lägger man ut näten i rader. Det nätfiske som pågår idag under is bedrivs till största delen av hushållsfiskare.
För att få näten utlagda hugger man med isbill upp två vakar av omkring 50 cm:s diameter, på ett avstånd av 30 steg från varandra. Mellan vakarna upphuggs två mindre hål med 15 stegs mellanrum. Vakarna bör upphuggas så att de ligger i en rak linje efter varandra. Därefter rensas vakarna från issörja. En lina, vilken bör vara minst lika lång som två nätlängder, fastsättes vid nätstången, vilken förs ned i den första upphuggna vaken. Med en träklyka för man stången framåt under isen från vak till vak, tills man kommer till vaken längst bort. För att få stången förd i rätt riktning användes också som hjälpmedel, en krok av trä eller järn. Vid den sista vaken lösgöres linan från nätstången och drages över isen tillbaka till utgångsvaken. Linan löper både över och under isen. Därefter fäster man linans andra ända vid nätet. Samtidigt som man drar åt sig linan över isen, lägger man ut nätet, undan för undan ned i vaken. När nätet är utdraget mellan de två större vakarna, fäster man vid nätändans smito en kortare lina, varefter nätet nedsläppes i vaken. Vid linans övre ända fästes en nätekröxo (grenad kvist av al), vars längre gren nedsläppes i vaken och den kortare lämnas på iskanten. Denna håller då nätet på plats, samtidigt som den tjänstgör som igenkänningsmärke. Vanligen lägger man ut näten i rader och för varje nät som läggs ut, upprepas metoden.
Vid lakfisket lade man vanligen ut två nät efter varandra, rakt utgående från land. Senare på våren använde man delvis samma nät vid idfiske. Även då använde man två nät vid varje utläggningsställe. Sättet att lägga ut näten skiljde sig dock så, att vid idfisket vintertid lade man endast ett nät ut från land, medan det andra lades som “ketso” (likt en cirkelformad hage).
Samtidigt med laknäten fiskade man också med siknät. Dessa utsattes i rader från 4 till 15 st i varje rad, beroende på platsens lämplighet. Vanligen satte man ut siknäten på ett vattendjup av 2-4 famnar (3,6-7,2 m). Siknäten var tillverkade av 80-100 nr:s bomullsgarn och hade ett djup av 2,5-4 alnar (1,5-2,4 m). Tätleken var 13-15 varv på alnen. Vid den tiden lade man också ut så kallade abborketsor, till vilka man använde samma typ av nät som vid sikfiske. En abborketso bestod av två nät, varav det ena lades rakt ut från land och det andra nätet, som var något djupare, lades som ”ketso”. Dessa utsattes på vårvintern när isen upphört att växa i tjocklek och risken för fastfrysning var obefintlig.
Samtidigt fanns det också enstaka fiskare, som lade ut tätare nät för husbehovsfiske. Nätens tätlek var då ca 18-20 varv på alnen och fångsten bestod vanligen av abborre, gers och mört.
Svedjehamn 9.1.2022. Foto: Sofia Björkman
Straandkråok med reven nedsänkt till botten
Vinterryssjans olika delar
Isnotens utläggning
Fiske med laksticka
Landryssja med stenbro
Lakklubbning under is
Nätfiske under is
Illustrationer av Lina Järf 2024
Vinterfiske
Fiske med gäddkrokar och -saxar
Fiske med lakstickor och krokar
Pimpelfiske eller mete
Pimpelfiske sker genom ett hål i isen med ett litet, handhållet spö. Man pimplar i huvudsak abborre i våra trakter. Pimpelfiske kräver inte särskilt mycket, eller dyr utrustning. Pimpelfiske eller mete är en fiskemetod som sällan använts på Björkö. Däremot har man i våra grannbyar använt fiskemetoden i större utsträckning.
Utöver de senaste årens sportfiske, har björköborna överhuvudtaget inte använt fiskemetoden under 1900-talet. Däremot har man i våra grannbyar använt nämnda fiskemetod i större utsträckning. Bland annnat i Panike har metfisket förekommit under långa tider. Fisket på vårvintern kunde ibland ge fångster på ca 25-30 kg abborre per dag. I allmänhet utfördes metningen under morgon- och kvällstimmarna, då fångsten var störst.
Trots att man saknar uppgifter om metets förekomst på Björkö under senare tid finns det bevis som talar för att fiskemetoden har använts, ett bevis är gamla metredskapen. som härrörs till 1800-talet. Detta visar därmed att metfiske ägde rum vid den tiden.
Utöver de gamla föremålen, finns det också en historia bevarad om pimpelfiske under 1800-talet:
Det var på den tiden då gamla gubbar och även unga pojkar satt och metade i Skalörfjärden. En dag när Slåtte (1795-1878) kom till metplatsen, satt Gambel Skräddaren (Johan Erik Svedberg 1826 – 1910) och metade i samma hål, som Slåtte huggit upp dagen innan. Slåtte ilsknade då till och förebådde Gambel Skräddaren för att denne använde hans vak. Gambel Skräddaren tittade lugnt på Slåtte och svarade:
Ta hålä ditt mäddä tå å så gaar dö.
Ta hålet ditt med dig då och gå.
Fiske med gäddkrokar och -saxar
Fiske med gäddkrokar var en viktig fiskemetod under 1900-talet. Fisket bedrevs i mindre skala än lakfisket. Fiske med gäddkrokar krävde inte lika mycket tid av förberedelse och tillverkning som vid annat fiske eftersom färdiga krokar av järn kunde köpas. Under 1930-talet började man använda gäddsaxar. Gäddfiske med krok och sax bedrevs i sund och vikar, eller inne i fjärdarna. När isen lagt sig satte man ut krokarna på grunt vatten, nära land. Senare på vintern flyttade man fångstredskapen längre ut i fjärdarna, där vattnet var djupare.
Något radsystem förekom inte vid utsättningen, utan krokarna utplacerades där man ansåg att det passade. Som krokbete användes vanligen större agn än vid lakfisket. De största agnen användes på djupare vatten, där man räknande att de större gäddorna befann sig. Antalet utsatta krokar varierade från 100-300 st per fiskare.
Inom gäddfisket har det också förekommit olika metoder. I början av 1900-talet använde man följande metod, vilken också har använts under senare tid: Efter att ha huggit upp en liten vak, satte man fast betet på kroken vid vilken det fanns en tafs av mässingstråd. I öglan på mässsingstafsen fäste man en rev av 1-1,5 meters längd, vilken var lindad på en hemmagjord träklyka. Från klykan släppte man sedan loss reven till den längd man önskade, beroende på vattendjupet. Avståndet mellan kroken och botten varierade från 25 till 50 cm. I träklykans ändar hade man gjort en skåra, där man satte fast reven när denna blivit nedsläppt till lämpligt djup. Klykan satte man sedan fast vid en kröxo (grenad kvist av al), vilken användes på liknande sätt som vid nätfiske. Beträffande reven, skulle denna vara så lång, att en del lämnade kvar på klykan, vid utsättningen av kroken. Meningen med detta förfaringssätt var, att när gäddan högg i betet, rycktes reven loss från skårorna på klykan, där den var fäst. Den del som då återstod av reven, lossnade av sig själv från klykan och blev avsevärt längre, vilket minskade risken att gäddan skulle slita av reven.
Ovannämnda metod, användes också vid utsättningen av gäddsaxar. Skillnaden bestod endast i att man då använde saxar i stället för krokar. Under 1930-40-talet förekom även en annan metod vid utsättningen av gäddkrokar. Reven var då nedsänkt till botten, i stället för att hänga fritt i vattnet. Denna fiskemetod kallades för staandkråok- eller staangkråokfiske och användes vanligen vid fiske på djupare vatten.
Vid fiske med staandkråokar var tillvägagångssättet följande: Vid reven band man fast två mindre stenar, med ett mellanrum av 1-2 cm, varvid den första stenen placerades ca 30-50 cm från yttersta ändan av reven. Vid denna ända fäste man därefter kroken med agnet. I agnets ryggfenor, fäste man en fin tråd av 30-40 cm längd, varpå en liten kork eller flöte sattes fast vid ändan av tråden. För att få tråden fäst vid fiskens fenor, använde man tidigare vanliga knappnålar, vilka man formade till en krok. Under senare tid började man använda små metkrokar för ändamålet.
När reven sedan nedsläpptes i vaken, kom stenarna att ligga som sänken på botten och kroken med betet hölls uppe av korken eller flötet, som var fäst på betet. Reven, som inte fick vara alltför spänd, var upptill fäst vid en träklyka, på samma sätt som i den först beskrivna metoden. Träklykan satte man fast vid en vanlig björkkvist, vilken nedsänktes i vaken.
När gäddkrokarna skulle vittjas, högg man upp ett nytt hål, ca en halv meter från nedsänkningshålet. För att få upp reven, använde man en krok - speciellt tillverkad av trä eller rundjärn - för ändamålet. Genom att väcka ett nytt hål vid sidan om nedsänkningshålet, minskade risken för att man skulle hugga av lina vid upphuggningen av vaken.
Vid sumpning av gäddor användes träsumpar. Sumpar, som var tillverkade av garn, höll vanligen inte för gäddornas vassa tänder. Upphuggningen av vakarna var det tyngsta arbetsmomentet inom krok- och saxfisket. I början av 1970-talet använde fiskaren Evert Rönnkvist en isborr, vilken han hade inköpt för ändamålet. Isborren gick med en 3,5 hkr motor. Med borren kunde han borra upp till 100 st hål per dag. Utöver detta har fiskarna endast använt isbill vid upphuggningen av vakarna.
Staandkråok med reven nedsänkt till botten
Fiske med vinterryssjor
Med tiden avtog fisket med landryssjor och större, modernare ryssjor för vinterfiske, vinterryssjor, togs i bruk. De gamla stenbroarna från landryssjefisket ersattes av längre ryssjearmar, som nådde ut till djupare vatten. Fisket minskade med tiden men fortgår idag i mindre skala.
Vinterryssjor började användas på 1930-talet då fisket med landryssjor var på avtagade. Vinterryssjorna var större och modernare. Fiskare som ägde gäddryssjor, vilka tidigare använts i öppet vatten, började också sätta ut dessa under isen, i samband med övergången till den nya fiskemetoden. Tillvägagångssättet var något annorlunda än vid landryssjefiske.
De gamla stenbroarna ersattes av längre ryssjearmar, som nådde ut till djupare vatten. Närmast land, där botten ofta var ojämn och stenig, lade man ut en så kallad landsock, med en längd av 3-4 alnar (ca 1,8 m). Denna del av ryssjearmen blev vanligen förstörd under en fiskesäsong och måste bytas varje år. Resten av ryssjearmen hade en längd av ca 4 famnar (ca 7,2 m) och ett djup på omkring 5 alnar (ca 3m). Jåolornas diameter var ca 70 cm.
Beträffande fiskevattnets fördelning används ett mera fritt system i fråga om vinterryssjeplatser. Var och en fick sätta ut sina ryssjor på de platser man önskade. Dock hörde det till god regel att, om en person ”fiskat upp” ett nytt ryssjeställe, så satte inte någon annan ut sin ryssja på den platsen. Vittjningen av ryssjorna utfördes ungefär en gång i veckan under den tid som det var högsäsong för lakfisket. Under vinterns senare del vittjade man mera sällan då fångsten var mindre. De fiskare som hade tillgång till hästar använde dessa om det var tungt före när ryssjorna skulle vittjas.
I början av 1940-talet tillverkades allt större ryssjor. Man gjorde jåolor, vars diameter var ca en meter. Ryssjearmarna av 10 famnars (18m) längd tillverkades, och dessa hade ett djup på 9 alnar (5,4m). Samtidigt kom också parryssjorna i bruk, vilka man fortfarande använder. En parryssja består av två ryssjor, en på vardera sidan av armen. De förenas med ett i halvcirkel lagt redskapsstycke, som benämns för ”rundelen”. Styckets längd varierar från 7 till 11 famnar (ca 12-20 m), beroende på djupet. Ryssjearmen läggs som vanligt ut från land, rakt emot mitten av ”rundelen”.
Efter kriget förekom ett intensivt fiske med parryssjor. Ofta fiskade två personer tillsammans, speciellt om de samtidigt fiskade med lakkrokar. Det intensiva parryssjefisket hade dock en nackdel. Ryssjorna var tillverkade med alltför täta maskor, vilket bidrog till att fiskbeståndet minskade. Eftersom ryssjorna användes vårtid vid abborrfiske, var det främst abborre som drabbades. Under ett tiotal år var abborren nästan helt borta från våra fiskevatten. Det dröjde fram till 1960-talet, innan det skedde en ökning av abborrbeståndet.
I mitten av 40-talet var lakfisket ett lönsamt företag. Man fick goda fångster oberoende av vilka redskapstyper som användes. Om det ville sig väl, kunde man få närmare 100 kg lake per vittjning i en ryssja. På 1950-talet minskade förekomsten av lake i skärgården och det började ske en förändring ryssjefisket. Då togs nylongarnet i bruk, vilket efter några år allmänt användes av varje fiskare. På 60-talet började man använda ryssjebågar av polyeten och därmed upphörde man att tillverka de tidigare använda jåolorna av granvirke. På 1970-talet minskade fisket med vinterryssjor avsevärt. 1978 idkade endast tre fiskare i Björkö vinterryssjefiske. Då bestod fångsten mest av gäddor och längre fram på vårsidan var det abborre, som fångades i ryssjorna.
Vinterryssjans olika delar
Fiske med isnot
Fiske med isnot var ett lagarbete. Delägarna hade ett eget notstycke som fästes med de andra lagmedlemmarnas stycken till en stor isnot. Längden på de enskilda styckena i den gemensamma noten bestämdes av det mantal delägarna i laget hade, ju längre notstycke desto mer mantal. Ett ”sju famns hemman” var ett ganska stort hemman, mätt i Björkömått och det berättigade till ett notstycke som var 7 famnar (12,6m) långt. Fångsterna vid isnotfisket bestod till största del av gädda, sik, abborre och mört. Fiske med isnot upphörde i början av 1920-talet.
På Björkö upphörde fiske med isnot i början av 1920-talet. Man övergick då småningom till andra fiskemetoder, där man inte var beroende av lagfiskets arbetsform. Lantbruket var då på uppåtgående, vilket förändrade livsföringen för många bybor. Man kunde inte längre ställa sin tid till förfogande på samma sätt som man tidigare gjort. Utvecklingen gjorde att allt samarbete blev svårare att tillämpa. Enskilt fiske med nät, ryssjor och krokar passade därför bättre in i det nya levnadssättet.
Viktor Sand, f.1898, tidigare båtbyggare, jordbrukare och fiskare på Björkö, har varit med om att fiska med isnot. Vintern 1978 berättar han för Marita Westergård följande om isnotsfiske:
Inom Brådd skiftet deltog ca 10 personer från varje arm, vilket innebar att omkring 20 delägare från nämnda skifte var med om isnotsfisket. När isen lagt sig och blivit tillräckligt hållbar, var det dags för skiftesägarna att samlas för att sätta ihop notstyckena.
Brådd skiftesägarna samlades vanligen på Bärs gård, dit var och en kom med sitt notstycke. Där satte man sedan ihop notdelarna till ett enda stycke, som vid full längd utgjorde 96 famnar. Någon enstaka gång hände det också att man satte ihop noten i barnskolan (nuvarande Björkö Telnfabrik). Vid ihopsättningen av noten, hade en av notkungarna samtidigt med sig päran, som skulle fastsättas tillika med de andra notstyckena. Det hörde nämligen till notkungens lott, att ha hand om päran (ändarna på noten där fisken samlas) under den tid av året, som den inte blev använd. Dessutom skulle han också sköta om repareringen av densamma.
När ihopsättningen var utförd, lade man redskapen i ordning på en släde, så att den vid behov var färdig att läggas ut. Av gammalt hörde det till var och en av skiftesägarna att tillhandahålla notsläden för ett år i taget. Inom notlaget var man uppdelade i särskilda grupper, där var och en hade sin speciella uppgift att utföra. Den ansvarsfullaste uppgiften hade notkungarna, av vilka det fanns två stycken, en från varje arm. Dessa skulle se till att alla detaljer blev rätt utförda. De skulle känna till alla notvatten och nästan exakt på metern veta var och hur noten skulle utläggas. Notkungarna har också gått under benämningen stangföraren, eftersom deras uppgift var att föra fram notstången under isen vid notläggningen. Att bli notkung, betydde inte att man blev vald till yrket, utan detta var ett yrke som gick i gårdsarv. Den son, som övertog hemmanet fick sålunda ärva yrket efter sin far, om denna tidigare innehaft sysslan.
I notlaget fanns två spinnare. Dessa hjälpte till att lägga ut noten, samt att hålla notens nedre teln på rätt plats vid notdragningen. Dessutom hörde det till spinnarens uppgift att hjälpa till vid förflyttningen av redskapssläden. Jävaren, kallades de två personer, som vid notläggningen lade ut redskapen. De hade också till uppgift att dra övre och nedre telnen vid uppdragningen. Jävaren drog också notsläden till och från fiskefärderna. De övriga i notlaget gick under namnet väckaren, vars uppgift var att väcka nödvändiga hål eller vakar i isen. Sysslan utfördes av de yngsta i notlaget. När notlaget anlände till den plats där notdragningen skulle ske, satte väckaren igång med att väcka ett ca 1,5 m2 stort hål i isen, vilket gick under namnet jävanvaken.
Följande uppgift var att väcka eller upphugga ett antal mindre hål, vilka behövdes för att få noten utlagd. Avståndet mellan varje hål va ca 12-13 steg, och väckningen utfördes så att hålen kom att bilda en cirkelformad båge, vilken utmärkte riktningen för isnotens utläggning. Väckningsarbetet fördelades så att den vänstra armens väckare utförde arbetet på ena sidan av det cirkelformade notvarpet, medan den högra armens väckare utförde arbetet på den andra halvcirkeln. En större vak väcktes också i motsatta ändbukten av notvarpet, där noten senare skulle uppdragas. Av gammalt hörde det till att uppdragningsvaken vid väckningen formades så att den liknade ett hjärta.
Under de sista åren som notfiske förekom på Björkö, var det dock endast Brådd och Skägg skiftet som fortsatte att väcka den gamla hjärtformen. Galt skiftet hade då övergått till en enklare, rektangelformad uppdragningsvak. Om isen inte var alltför tjock, gick det att använda yxan som väckningsredskap, i annat fall måste man använda isbillen vid väckningen. Innan man började med redskapsutläggningen skulle vakarna rengöras från issörja. För detta ändamål hade man med en särskild söremåko varmed isvakarna noga sörjades upp.
När förarbetet var klart tog notkungarna nåotstengren (notstängerna) och förde ner dem i jävanvaken. Notstångens bakre ända var försedd med en lång draglina, vilken i sin tur var fäst vid notredskapen. Notstängerna fördes sedan under isen i den riktning som notvarpet skulle utläggas, samtidigt som jävaren plockade redskapen från släden ner i jävanvaken. För att få noten ordentligt utplacerad, användes en på skaft fästad träklyka varmed man genom de väckta hålen förde notstången, så att den löpte i rätt riktning. Notstångens längd skulle vara minst lika lång, som avståndet mellan vakarna. Stångförandet utfördes av båda notkungarna, en på vardera sida av notvarpcirkeln, så att redskapen blev utlagda samtidigt, vilket gjordes för att få päran placerad på rätt plats. För att hålla noten flytande under vattnet använde man träflarn. Flarn, som var tillverkade av kork, ansågs alltför ojämna och hade en benägenhet att ofta fastna i isen. Några sänken användes inte, utan i stället hade man dubbla nedretelnar, vilka höll notstyckena vid botten.
Inom notlaget använde man sig av särskilda märken, vilka man följde vid notens utläggning och uppdragning. Det tredje väckningshålet, räknat från jävanvaken benämdes för ”hornvaken”. Vid väckningen skulle man se till att jävanvakens hörn och hornvaken gick i linje med varandra. På notens övreteln hade man också fastsatt märken, vilka man noga följde. Mellan päran och päramark, skulle övretelnens längd vara 3,5 famnar (päramark = ett märkt flarn). Från päramark till båsk (två grankvistar fastsatta vid telnen) skulle avståndet vara 7 famnar. Från båsk till halm (ett fastknutet halmknippe) skulle avståndet vara 14 famnar. När utläggningen av notarmarna var utförd, lade man till sist ut päran, vilken var knuten med ett tätare maskstorlek än de övriga notstyckena. Vid övretelnen på pärans mittpunkt hade man fastsatt pärabrä eller fjälen som det också kallades. Pärabrä höll kiltelnarna på plats, samt förhindrade att dessa snoddes ihop. Nedre telnen på päran hade man bundit ihop ca två meter, så att en påse bildades vid botten. Efter det att noten blivit utlagd, förflyttades notsläden till uppdragningsvaken.
Vid dragningen skulle redskapen läggas direkt på släden för att vara i ordning till följande notvarp, då man stjälpte över redskapen på isen. Vid vaken stod båda notkungarna, en på varje sida, och höll i varsin krytjo (stång) eller fårk vilken de höll nedsänkt vid botten. Stängerna var tillverkade av släthyvlat trä och skulle hållas i kors under den pågående dragningen. Ändamålet med dessa stänger var att nedre telnen, som under dragningen löpte under dem, skulle följa botten åt så mycket som möjligt. Notkroken, en specialgjord träkrok fastsatt på en trästång av ca två famnars längd, användes också samtidigt för samma ändamål, ett arbete som utfördes av spinnaren. Jävaren skötte om dragningen av telnarna, vilka skulle dragas jämt för att päran - i vilken fisken samlats - skulle hållas i varpbuktens mitt. När man kom till märkena på övre telnen, måste dragningen ske samtidigt av båda notarmarna. Särskilt viktigt var det när man kom till päramark, att dragningen skedde exakt samtidigt från båda sidor. Sist drog man upp päran och stjälpte fisken ur denna upp på isen.
Efter notuppdragningen fördelades fångsten mellan de två armarna. Armdelägarna delade sedan fångsten sinsemellan. Inom de tre skiftena har det dock förekommit olika fördelningssätt. Under de sista åren som isnotfiske bedrevs på Björkö, delade man inom Skägg och Brådd skiftet, fångsten lika mellan delägarna. Inom Galt skiftet använde man det gamla fördelningssättet och delade fisken efter var och ens andel i noten.
Om fiskelyckan varit god, sände man hem någon person från notlaget för att hämta en häst, med vilken man sedan körde hem fångsten. Men detta färdsätt använde man endast då isen var tillräckligt hållbar, i annat fall skötte notägarna själva om transporten. Beroende på olika omständigheter, hände det också att man fördelade fisken först vid hemkomsten. Vid detta tillvägagångssätt, fördelades alltid fångsten på särskilda platser. När notfisket för dagen var avslutat, sökte man på närmaste holme efter en lämplig plats att hänga upp notredskapen på. Med yxan högg man några stänger, på vilka noten placerades, där den sedan fick hänga tills följande dag. Vid fiskesäsongens slut, hämtade var och en av skiftesdelägarna sina notstycken, för att därhemma förvara och reparera dem till nästa fiskesäsong.
Av de tre notvattnen räknade man att fiske på Hemskiftet gav de sämsta fångsterna. Däremot fanns det inom Lappörskiftet fiskrika områden. Omkring 1920- talet hände det att Brådd skiftet, vid dragning på Lilltbrånn, fick 50 korgar fisk på samma dag. Det var också tätt av lämpliga notvarpsplatser runt omkring Lappören. Ibland kunde man hinna med att dra upp till 5 notvarp per dag inom nämnda skifte, eftersom förflyttningen mellan notvarpen tog en kort tid i anspråk. Fångsterna vid isnotfisket bestod till största delen av fjällfisk, såsom gädda, sik, abborre och mört.
Notkungar omkring 1920-talet: Brådd skiftet: Bligt August och Bärs Jånn. Galt skiftet: Povars Isak och Hokos Kal-Johan. Skägg skiftet: Geust Ista och Back Kallä.
Isnotens utläggning
Fiske med lakstickor
Krokfiske efter lake var en fiskemetod som användes under 1900-talet. Som fångstredskap har man använt både lakstickor och lakkrokar.
Lakestickorna togs först i bruk, vilket skedde i början av 1900-talet. Själva fångstredskapet var enkelt och effektivt. Fiskarna satt kvällarna igenom och tillverkade lakstickor och tafsar. De flesta hade omkring 200 stickor utsatta.
En inflyttad familj från Söderudden införde den nya fiskemetoden till Björkö. Det nya fiskesättet togs snabbt i bruk och efter några år var fisket med lakstickor allmänt använd av de flesta fiskare. Själva fångstredskapet var enkelt och effektivt. Lakstickorna tillverkade man själv av en- eller björkkvistar. Lakstickan, som var formad likt en krok, hade en längd av 10 cm. Vid denna fastknöt man en ca 30 cm lång tafs, vilken man tvinnade ihop för hand av 15 trådigt bomullsgarn. Trots det enkla fångstredskapet tog arbetet med tillverkningen massor av tid i anspråk. Fiskarna satt kvällarna igenom och förfärdigade lakstickor och tafsar. De flesta hade omkring 200 stickor utsatta.
Under lakrika vintrar, när redskapen ofta vittjades, blev det inte många lediga stunder över för en fiskare. Kvällen före vittjningen skulle lakstickorna förses med agn. De agnade stickorna lade man i korgar för att vara färdiga till följande dag. Till agn eller bete använde man mört eller sill, vilka rensades och sönderskars i bitar, innan de sattes på stickan. Lakstickorna utsattes vanligen i närheten av stenrev eller under-vattengrund.
Vid vittjningen hände det ofta att laken hade spunnit ihop reven (linan), varpå såväl denna, som sänkstenen hade fastnat i botten. Som hjälpmedel vid dessa tillfällen använde man en trästång av varierande längd, beroende på vattendjupet. Med trästången, vars ena ända var försedd med en träklyka, försökte man sedan få loss reven. Vid vittjning på djupare vatten, där man inte såg botten, använde man en järnring, ca 10 tum i diameter. Vid denna fastknöts en lina, varefter ringen träddes på lakreven och nedsläpptes till botten. Efter en stund hade laken vanligen spunnit fast sig ordentligt i ringen. Samtidigt som man knyckte av reven vid botten, drog man hastigt, med den fästa linan upp ringen, varpå laken följde med upp.
Sumpning av fisk var vid den tiden en allmän företeelse. Fiskarna var tvungna att ihopsamla större partier fisk åt gången, för att inte behöva resa med fångsten in till Vasa alltför ofta. När lakstickorna vittjades, hade man vanligen sumparna nedsänkt i närheten av fångstplatsen. För att laken skulle hållas vid liv inne i sumpen, måste stickorna kvarlämnas i fisken. När dessa senare upptogs ur sumpen till försäljning, var man tvungen att plocka bort stickorna ur varje fisk, vilket tog rätt lång tid att utföra.
Under 1930-talet började man använda lakkrokar av järn, vilka man då kunde inköpa i butikerna. Krokarna var av norsk tillverkning och fanns i olika storlekar. I och med förekomsten av de nya krokarna, upphörde så småningom fisket med de arbetskrävande lakstickorna.
Fiske med lakkrok
Fiske med lakekrokar
Vid utsättning av lakkrokar under isen, använde man samma metod som vid lakstickor. Till lakkrokarna behövdes levande agn. En fiskare behövde i medeltal 2000-3000 agn per vinter. Lakfisket startade på hösten när isen lagt sig och pågick fram till slutet av februari, då fångsten vanligen avtog. Idag förekommer inte fiskemetoden längre.
Det hände ofta att man for in till Vasa på agnfiske, vilket skedde mot en viss avgift. Man lade då ut sina agnsköt i närheten av Ångbåtsstranden, där det fanns gott om löjor och småmört. Dessa transporterade man sedan hem i vattenfyllda fiskekar, vilka man hade i båten. Agnen fiskade man vanligen på hösten i oktober. Agnsköten som användes hade en tätlek av 38 varv på alnen. Dessutom använde man också s.k. mörtstugor, vilka man hade utsatta vintertid under is.
För att få fisken att gå in i mörtstugan, lade man på dess botten ut mat, som t.ex. linfrö eller vetekli. Lakfisket påbörjades på hösten när isen lagt sig och pågick fram till slutet av februari, då fångsten vanligen avtog. De största fångsterna fick man under de mörka perioderna, när månen var i nedan. Vid fullmåne var fångsten avsevärt sämre.
I slutet av 40-talet började fångsterna småningom avta, vilket märktes främst i de inre fjärdarna. På Svartbådevattnet, Bodvattnet och Börsskärsfjärden där man tidigare fiskat lake i stora mängder, blev fångsterna mindre och mindre. Under en period fiskade man då på djupare vatten utanför Lappören och i Valsörgloppet, där fångsterna var något bättre. Sedan dess har fångsterna minskat ytterligare och idag förekommer inte fiskemetoden längre.
Fiske med landryssjor
Landryssjor (även kallade lakryssjor) är den äldsta kända typen av vinterryssjor på Björkö. I gamla handlingar framkommer det att under 1700-talet fiskade man vintertid ”lakor med ryssior” på Björkö men vi vet inte vilken ryssjetyp man då använde sig av. Först på senare delen av 1800-talet började lake- och vinterryssjor dyka upp i bouppteckningar. Landryssjefisket ingick inte i byns skiftade fiskevatten. Såväl de obesuttna som markägarna samsades om fiskeplatserna. För att skapa fångstplatser byggde fiskarna på hösten stenbroar vid strandkanten för landryssjorna. I slutet av 1940-talet upphörde fisket med landryssjor nästan helt och hållet.
Vid sekelskiftet och fram till 1930-talet, bedrevs detta ryssjefiske i rätt stor omfattning. Landryssjefisket ingick inte i byns skiftade fiskevatten. Såväl de obesuttna som markägarna samsades om fiskeplatserna. För att skapa fångstplatser byggde fiskarna stenbroar vid strandkanten för landryssjorna. Tätt intill stenbrons yttersta ända, lade man sedan ut ryssjan. Landrösebråonan (landryssjebroarna) skulle byggas på hösten för att vara klara till fiskesäsongens början. Fångsten, som till största delen var lake, var bäst vid jultiden och i början av januari. I slutet av februari, tog man vanligen upp ryssjorna. I början av 1950- talet slutade man med landryssjefisket och gick över till större vinterryssjor.
Landryssjebroar i skogen och längs stränderna kan indikera att ryssjefisket har varit ett stort fiske. På vårarna förekom det att ryssjorna användes även till fångst av annan fisk och inte enbart lake. Fiskarna for med båt i skärgården och sökte lämpliga platser där de kunde bygga broar. Ibland behövde de inte ta sig så långt ut för att finna en sådan plats. Det fanns fiskare som byggde sig landrösebråonan vid stranden, strax nedanför sin egen sjöbod. Längden på landryssjebron berodde helt på vattendjupet. Var det tillräckligt räckte det med en brolängd på 2-2,5 meter. Tätt intill stenbrons yttersta ända, lade man sedan ut ryssjan. Landryssjefisket i den inre skärgården, bedrevs i de flesta fall av enskilda personer. Däremot när det rörde sig om fiske i Valsörarna, var det vanligt att två eller tre personer fiskade tillsammans.
Omkring sekelskiftet byggde Biatoren (Johannes Galt), Ribatjen (Karl Gustav Lövdahl) och Strahlen (Karl Fredrik Strahl) en fiskebastu på Valsörarna. Bastun byggdes främst med tanke på landryssjefisket och de var där under många fiskesäsonger. Samma fiskebastu bär ännu i dag namnet Lakebast. Fiskesäsongen inleddes genast när isen lagt sig i vikarna. Fångsten som till största delen var lake, var bäst vid jultiden och i början av januari. Det gällede att ha alla ryssjor utplacerade tills dess. Ryssjeantalet varierade från 5 till ca 25 per fiskare.
Förut räknade man att laken lekte vid tiden omkring martnan (vintermarknade den 24-25 januari). Laken var bäst vid jultiden och i början av januari. I slutet av februari, tog man vanligen upp ryssjorna. Landryssjorna som användes i början av 1900-talet, hörde till de mindre ryssjetyperna.
Vid vittjningen hade man med en liten leppo (håv) vars diameter var ca 6 tum för att få fisken ur ryssjan. Den fick inte vara större än att den gick igenom stryton. Med håven, som var fäst på ett halv meter långt träskaft, håvade man upp en fisk i taget ur den ibland helt fiskfyllda ryssjan. Fisken lades i sköljankorgar, vilka man hade på en släde eller sparkstötting under hemtransporten.
Under 1930-talet började fiskarna småningom att övergå till något större ryssjor. Efter kriget användes landryssjorna av bara några få fiskare. I början av 1950- talet hade man definitivt slutat med landryssjefisket och helt övergått till större vinterryssjor.
Landryssja med stenbro
Lakklubbning under is
Att klubba lake under is hör till de mera sällsynta fiskesätt som förekommit på Björkö. Under klar is i grunda vikar syntes laken endast som en svag, mörk skugga. Slaget med klubban på isen bedövade laken i några sekunder. Sedan gällde det att snabbt få hål på isen och ta upp fisken ur vattnet.
Det är möjligt att man i forna tider utförde lakklubbning i större omfattning. Under 1920 talet förekom lakklubbning i en liten omfattning. Om det strax före isläggningen råkade vara högvatten, kunde laken sökte sig upp i grunda vikar och sund. Hade dessa ett vattendjup från 30 cm till en meter, var det möjligt att klubba lake. Men för att detta fiske överhuvudtaget skulle kunna bedrivas, måste det vara speciellt lämplig is. Den fick inte vara för genomskinlig, ty då märkte laken när man närmade sig. Var isen för tjock, såg man själv inte fisken. Den is, som kallades einstjininjen* var mest lämplig vid lakklubbningen. Laken syntes endast som en svag, mörk skugga under isen. För att lyckas med klubbningen, måste man färdas försiktigt fram på isen, annars skrämde man bort fisken. Dessutom måste man vara snabb i vändningen vid själva klubbslaget, annars simmade den iväg. Laken under isen, blev bedövad av slaget några sekunder, varpå den vände sig på rygg med buken vänd mot isen. Då måste man snabbt hinna få hål på isen samt ta upp fisken ur vattnet, så fort som möjligt. Det lämpligaste klubbningsredskapet var en träklubba, ca en meter lång och tillverkad av björk.
*Einstjininjen = Tunn, genomskinlig is, stark nog att färdas på till fots eller sparkstötting.
Lakklubbning under is
Nätfiske under is
Vinterfiske med nät har under lång tid förekommit i Björkö skärgård. Materialen och verktygen har förändrats med tiden men tillvägagångssättet för nätfiske under is har varit stort sett det samma som idag. Vanligen lägger man ut näten i rader. Det nätfiske som pågår idag under is bedrivs till största delen av hushållsfiskare.
För att få näten utlagda hugger man med isbill upp två vakar av omkring 50 cm:s diameter, på ett avstånd av 30 steg från varandra. Mellan vakarna upphuggs två mindre hål med 15 stegs mellanrum. Vakarna bör upphuggas så att de ligger i en rak linje efter varandra. Därefter rensas vakarna från issörja. En lina, vilken bör vara minst lika lång som två nätlängder, fastsättes vid nätstången, vilken förs ned i den första upphuggna vaken. Med en träklyka för man stången framåt under isen från vak till vak, tills man kommer till vaken längst bort. För att få stången förd i rätt riktning användes också som hjälpmedel, en krok av trä eller järn. Vid den sista vaken lösgöres linan från nätstången och drages över isen tillbaka till utgångsvaken. Linan löper både över och under isen. Därefter fäster man linans andra ända vid nätet. Samtidigt som man drar åt sig linan över isen, lägger man ut nätet, undan för undan ned i vaken. När nätet är utdraget mellan de två större vakarna, fäster man vid nätändans smito en kortare lina, varefter nätet nedsläppes i vaken. Vid linans övre ända fästes en nätekröxo (grenad kvist av al), vars längre gren nedsläppes i vaken och den kortare lämnas på iskanten. Denna håller då nätet på plats, samtidigt som den tjänstgör som igenkänningsmärke. Vanligen lägger man ut näten i rader och för varje nät som läggs ut, upprepas metoden.
Vid lakfisket lade man vanligen ut två nät efter varandra, rakt utgående från land. Senare på våren använde man delvis samma nät vid idfiske. Även då använde man två nät vid varje utläggningsställe. Sättet att lägga ut näten skiljde sig dock så, att vid idfisket vintertid lade man endast ett nät ut från land, medan det andra lades som “ketso” (likt en cirkelformad hage).
Samtidigt med laknäten fiskade man också med siknät. Dessa utsattes i rader från 4 till 15 st i varje rad, beroende på platsens lämplighet. Vanligen satte man ut siknäten på ett vattendjup av 2-4 famnar (3,6-7,2 m). Siknäten var tillverkade av 80-100 nr:s bomullsgarn och hade ett djup av 2,5-4 alnar (1,5-2,4 m). Tätleken var 13-15 varv på alnen. Vid den tiden lade man också ut så kallade abborketsor, till vilka man använde samma typ av nät som vid sikfiske. En abborketso bestod av två nät, varav det ena lades rakt ut från land och det andra nätet, som var något djupare, lades som ”ketso”. Dessa utsattes på vårvintern när isen upphört att växa i tjocklek och risken för fastfrysning var obefintlig.
Samtidigt fanns det också enstaka fiskare, som lade ut tätare nät för husbehovsfiske. Nätens tätlek var då ca 18-20 varv på alnen och fångsten bestod vanligen av abborre, gers och mört.
Fiske med nät under is
Illustrationer: Lina Järf 2024