Tonten

 

Gårdstomtar som värnade om husfolket var ett välkänt fenomen på 1800-talet och ända in på 1900-talet. Tonten (tomten)  kunde höras gå från vrå till vrå på stugvinden. Vid några av de många fiskebastur som Björköborna haft i Björkö skärgård har också tonten funnits.

Tonten kunde varna fiskarna om det var ett oväder på gång. 

---

 

När gårdsfolket flyttade till ett nytt ställe, bjöds tomten, tonten att komma med. Då började hästen att dra tyngre lass (då tonten satte sig på lasset). Vid Pråostbådebastun på Valsörarna såg Johan, fiskaren i grannbastun, hur tonten, med skinnmössa på huvudet drog slipstenen vid bastun. Johan var djupt religiös och berättade 1937 åt en annan Björköbo att ”Jag tar gud till vittne på att det stämmer”. 

 

Närmare fasta Björkö så finns fiskeområdet Grånnen, Björkögrunden med goda fiskevatten. På holmen Västersbådan byggdes 1884 Grånnbastun och var allmänt känd för att vara tontens vistelseplats. Han varnade Björköfiskarna för kommande stormar då de hade ut sina bragder. Tonten var en liten, snäll karl med gammaldags mössa och han kunde vandra förbi bastufönstret då alla fiskarna var inne i bastun. Han kunde också komma och dra någon i foten när hela fiskelaget låg och sov på lavan. Det verkade dock som att han gynnade ägarna, Björköborna. Det berättas att då någon iutbyyss (någon som inte bodde i byn) övernattade i bastun hade det hörts oljud hela natten och hunden hade gnytt av rädsla. Den personen ville inte någonsin återvända till bastun. 

En händelse utspelad i Grånnbastun återberättades långt in på 1900-talet av de närvarande fiskarna; 

Det var kväll och alla ketsorna var utlagda i sjön, så vi satt inne i bastun och spelade kort. Plötsligt flög dörren upp. Någon av oss gick och slog fast den. Men så flög den upp igen. Vi gick hela varvet runt och stängde dörren, tills en av oss sa; 

Nä-ä pojkar ää nåo naen som vill ha iut ås e kveeld. Ve ska faar nö. 

(Nej nu pojkar är det nog någon som vill att vi ska fara och dra upp ketsorna ikväll. Vi ska fara nu!) 

Fiskarna var ändå osäkra för vädret var vackert. De for ingenstans utan band fast bastudörren i stället. Senare på natten kom en svår nordlig storm som förstörde större delen av deras fiskredskap. De var tvugna att köpa nya för en dyr penning och de ångrade sig då de inte for och tog upp fiskebragderna när tonten hade varnat dem. På 1970-talet så sågs en liten man med ålderdomlig klädsel vandra runt bastuknuten på Västersbådan. Ingen båt fanns i hamnen, lännstäden på sydsidan så det antogs att mannens båt fanns på öns nordliga sida. Vid närmare genomgång av ön så fanns varken man eller någon båt där.