Strömmingsnäringen

Fisket och framför allt strömmingsfisket var huvudnäringen för Björköborna, vid sidan av säljakten och jordbruket. Omkring sekelskiftet 1900 saltade man själv den strömming man fångade. När fiskarna lade an vid sjöbodarna på Bodback möttes de av kvinnorna som gått hemifrån för att hjälpa till med fångsten. Alla hjälptes åt att skaka fisken ur strömmingsskötarna och lösa fisken ur näten. Det var ett tungt arbete. När det var klart hängdes skötarna på jällar (torkstänger) för att torka. I sjöbodarna vid Bodback hade man stora strömmingskar som man saltade fisken i. När fisken var rensad och saltad, vandrade man hemåt. 

Fisken packades om i mindre fjälongar (fjärdingar, 30 kg) och åttengar (åttingar, 15 kg) och såldes till fiskhandlare vid Fiskstranden i Vasa. Salteriet vid Svedjehamn byggdes år 1920 och användes för fiskhantering fram till 1990-talet.


I sjöboden vid Bodback hade man stora strömengskar (strömmingskar) som man använde när man saltade fisken. Saltet köpte man i Vasa fram tills att handlanden började frakta varor till byn med motorbåtar. 

Kvinnorna började dagen hemma med att laga morgonmål och utföra arbetet i fähuset. Efter att sysslorna hemma var gjorda var det dags att ta hand om fiskarnas fångst. Iklädda kjol, mecko (skjorta/jacka) och huvudduk gick de sommartid barfota till Bodback. Medan de gick samtalade de och stickade, med garnnystanet fäst vid steckhakan (stickhaken) i kjollinningen. När de kom fram till stranden hjälptes alla åt att skaka fisken ur strömmingsskötarna och lösa fisken ur näten. Det var ett tungt arbete. När det var klart hängdes skötarna på jällar (torkstänger) för att torka. När fisken var rensad och saltad, vandrade man hemåt igen. 

När fisken skulle säljas drog man upp strömmingen ur karet och lade sedan in den i fjärdingen (tunna som rymde 30 kg). För att få strömmingen ordentligt nerpackad i fjärdingen använde man en stampo. Med stampon pressade man med jämna mellanrum ihop strömmingen under inläggningen. När fjärdingen var packad med strömming, satte man sist dit en tyngd av trä samt en sten ovanpå denna. Vanligen lade man in strömming i flera fjärdingar på samma dag och tyngden fick ligga kvar tills man fick tillfälle att slå igen locket på fjärdingarna. Vanligen sålde man strömmingen under sommaren och hösten, men ibland lämnade det saltströmming kvar som man fick sälja under vintern. Största delen av den strömming man sålde vid Docken (Fiskstranden) var packad i fjärdingar. Man fick bättre betalt om man sålde strömming som var packad i åttingar, men då var man tvungen att tillverka dubbelt med fiskkärl, vilket var arbetsdrygt. 



 

Interiör Björkö fisksalteriet 1926. Bild via Svenska Litteratursällskapet

Saltning av sik 1926. Bild via Museiverket.