Säljakt

Säljakten kunde vara dramatisk. Nedan kan du läsa om hur det brukade gå till och en redogörelse av en strapatsrik resa.

Säljakt 

En fälresa i Södersjön

Inför en fälresa

Säljakt

 

Säljakten var tidigare en viktig närings- och inkomstkälla för skärgårdsborna. Säljakten började i mars och jägarna kunde vara ute i fälan i 10-14 veckor. Ett båtlag, fääLlag bestod av 5-8 man. Sälköttet var en delikatess och av skinnet sydddes skor, väskor, västar m.m. Späcket kokades till tranolja.

Idag är det tillåtet att göra sälprodukter för eget bruk eller att ge bort dem, men det är förbjudet att sälja sälprodukter sedan 2015. Under 70- och 80-talet var det nära att sälstammen skulle försvinna. Idag har sälbestådent ökat på grund av de förbättrade levnadsförhållanden i Östersjön, då föroreningarna har minskat.

---

Ett båtlag, fääLlag var ofta släktingar eller kamrater från samma by. Vanligtvis togs 2-3 jullar (tvootjäLar) med e fääLan (i fälan). Fällaget bestod oftast av män men det hände också att kvinnor var med i fällaget. Kvinnan var med ifall maken eller fadern redan utrustats för fääLan,  men av någon orsak inte kunde följa med. Då fick hon steg teel (stiga till= ta ansvar för uppgiften). Fälbåten gjordes klar efter hemkomsten så att den skulle vara färdig för användning vid nästa års säljakt. 

Vid tiden för vintermaartnan (vintermarknaden), omkring 23 -24 januari påbörjades planeringen av årets sjäLsjööss, (säljakt). På Karlsdagen den 29 januari skulle planeringen vara klar. Då samlades de blivande lagkamraterna för att hälga. De gick från en lagkamrats hem till en annans. De bjöds på en sup och pratade om den kommande resan.

De tidiga fälbåtarna var stora, avsedda för 7-8 personer ombord medan redan på 1910-talet hade båtarnas storlek minskat och nu fanns utrymme för 5-6 personer. På 1960-talets säljakt användes motorbåtar och fällaget kunde bestå av 3 personer.  

Fällagen var ute på jakt från början av mars ända in i maj. En laangfääLan (en lång säljaktsresa) kunde vara i 10-14 veckor. Kortare resor kallades stäckofääL. Fälmännen ville helst fara ut i mars då sälarna var feta och flyter efter att de skjutits. En fälbåt bar omkring 3000kg, det gällde att planera vad man skulle ta vara på. Tidigare var späcket värdefullare än skinnet. Späcket kokades till tranolja som användes som lampolja och vid målning. Tidigare var späcket mer värdefullt än skinnet. Fälresorna var vidsträckta och gav möjlighet till nya bekantskap och kontakt med Sverige. 

---

När fälmännen hade nått en lämplig plats för säljakt, drogs båten upp på låovan, en slät isyta som inte hade några sprickor. Båten ställdes i den riktning så att manskapet skulle kunna se om isen ändrade riktning. Den plats där man hade båten en längre tid kallades stögoplassen (stugplatsen). 

Fälmännen hade alltid ett reet vid båten. Det kunde vara en päls uppsatt på en käpp, som hängdes upp i masten så att den syntes långt bort. Om det var någon fara satte man upp två reet. Vid dimma eller om skyttarna var långt borta, sköts två skott efter varandra tre-fyra gånger. Skytten skulle då genast svara med ett skott som ett tecken på att han hörde. När en kamrat var försenad till båten på kvällen och det blev mörkt så brände säljägarna vid båten en blånsådd doppad i petroleum. Sådden sattes på isbillen som lyftes upp så elden skulle synas långt, det hjälpte säljägarna att hitta tillbaks till båten. 

När fälmännen återvände till byn efter vårvinterns jakt sköt man lika många skott som det fanns sälskyttar på båten när man närmade sig hamnen. Var man fem man i båten men endast fyra skott sköts visste byborna att någon säljägare hade förolyckats. Ifall någon dött under resan och inte kunnat föras hem hade liket kunnat färdas med fällaget i flera veckor.

Sälskinnen och det övriga bytet delades lika mellan sälskyttarna vid hemkomsten. Om späcket gemensamt kokades till tranolja så fick sälskyttarna lika många liter per man. Vid hemkomsten fick varje säljägare också sin del av sälarnas fram- och bakfötter (händren och skräävlan). Det var en eftertraktad delikatess. 

En annan typ av säljakt var sälrodden. På 1880-talet vid höstschäLråodden (höstsälrodden) hade varje gård i skifteslaget sitt eget sälnät. Sälroddsställena oorades (växlades mellan de olika skiftena i tur och ordning). Sälnäten sattes ut på hösten. Det skedde vid den tidpunkt när sälarna började gå mot land, eftersom de följde lekstimmen som drog sig in på grundare vatten. I sälrodden användes myndanspödon, en paddel i båten som gjorde att säljägarna kunde närma sig sälen ljudlöst. 

I Åbo domkyrkas svartbok från 1400-talet beskrivs säljakten i svenska Österbotten. Säljägarna från Österbotten finns även nämnda i skrifter från Stockholm, redan på 1400- och 1500-talet, då man kan läsa om arv, med adress till Kvarkens öar, skiftades.

 

En fälresa i Södersjön 1916

   

Året var 1916. Svågrarna Nygors Anton (Anton Nygård) och Köks Emil (Emil Ström), planerade tillsammans med Strahl Erk (Erik Strahl) att bege sig ut åt fälan. Målet för resan skulle denna gång bli Södersjön (Bottenhavet) ett område där de aldrig tidigare prövat sin jaktlycka. På grund av att Bottenviken var igenfaren, fanns det större chanser till bättre fångst i Södersjön. Eftersom ryssarna på den tiden var stationerade i byn, måste avfärden ske i hemlighet. Innehavande av skjutvapen var då förbjudet. Allra minst gick det att visa sig med svenska mausergevär. Dessa skulle genast ha blivit beslagtagna av ryssarna om de känt till gevärens existens. De tre sälskyttarna hade därför i förväg fört sina fälbössor till Köks Antos i Söderudden. Fälbåten och jullen hade de också tidigare transporterat till Märkelen. De svåra förhållandena samt förekomsten av ryssar i byn gjorde att de beslöt att raita till Norrskär, varifrån det var största chansen att nå öppet vatten. 

En dag i början av mars månad var fälmännen klara för avfärd. I skydd av mörkret begav de sig hemifrån klockan två på natten. Med sig hade de tre hästar, som skulle dra proviant och utrustning till Norrskär. Nygors Anton hade för sin del vidtalat sin bror Sand Viktor som lovat att tjänstgöra som körkarl. Strales Erk hade lejt Nyen (Johannes Ny) och Köks Emil körde själv sin egen häst, medan de två andra körkarlarna skulle ta tillbaka, vid hemfärden. Redan vid starten kom säljärarna underfund med att föret var det sämsta tänkbara. Det fanns massor av snö på isen och för varje steg de tog gick snön till knäna.

Dessutom blåste det hård nordlig vind, vilket försvårade framfarten. Väl framkommen till Söderudden beslöt de därför att övernatta på städet och starta resan till Norrskär först följande dag. Fri att underlätta transporterna erbjöd sig Emils bror Köks Ant att med sin häst följa med på resan som fjärde körkarl. Tidigt följande morgon startades skjutskarlarna och fälmännen den 3 mil långa färden till Norrskär. Det dåliga föret gjorde att färden blev ansträngande för de fyra hästarna. Vid framkomsten var man därför tvungen att vila dem några timmar för att klara av hemfärden. För körkarlarna och hästar kom det att bli ännu en övernattning i Söderudden innan den sista etappen till Björkö (Emmas Manda, som den tiden var i Söderudden och byggde fiskeredskap, körde då hem med Emils häst). När körkarlarna lämnade Söderudden visade termometern minus 29 grader. 

För de tre säljägarna blev det att stanna kvar en hel vecka på Norrskär. Isen utanför låg tätt packade och den gick inte att komma igenom. Väntetiden gick ändå någorlunda snabbt, under veckan lyckades de skjuta 5 sälar. När isen så småningom ”släppte” startade fälbåtlaget från Norrskär, ut åt isvidderna i Bottenhavet. För säljägarna kom det att dröja många veckor innan de kom att stå på fast mark. I slutet av maj månad befann de sig i Gävletrakten infätad i isen utan att komma någon vart. Till deras hjälp kom emellertid en svensk lastbåt vilken var påväg norrut från Öregrund till Hudiksvall. Fartygets besättning ombesörjde att fälbåten togs ombord och de tre sälskyttarna fick löfte att följa med båten till destinationshamnen. 

Resan till Hudiksvall tog dock längre tid än vad som beräknats. Efter att ha tillryggalagt en god bit av sträckan träffade lastbåten på en haverist som förlorat propellern i isen. För besättningen på den svenska lastbåten fanns inget annat att göra än att ta haveristen i släp, vända tillbaka och bogsera den till Öregrund. När lastbåten slutligen nådde Hudiksvall låg där 33 andra lastbåtar på redden, som väntade på öppet vatten. Själva hade de tre sälskyttarna konstaterade att deras fälresa hade tagit mycket längre tid än vad de beräknat. Enligt almanackan, var man då redan en vecka in i juni. I Hudiksvall träffade de även på bekanta. Där befann sig nämligen två fälbåtslag från Replot och ett från Vallgrund, vilka tagits ombord på ett tyskt fartyg efter att i likhet med björkölaget suttit fast i isen. 

För fälbåtslaget blev det då aktuellt att få sälfångsten såld, emedan de hade omkring ett hundratal sälar att avyttra. En lotsförman från Kuggörens lotsplats tog sig an affären och sålde hela fångsten till en apotekare från Öregrund. Samtidigt passade också Emil på att skaffa sig ett svenskt mausergevär, emedan han var den enda i båtlaget som tidigare använt en graftungar. Efter två dagar i Hudiksvall hade isen försvunnit och alla fyra båtlag begav sig seglandes iväg hemåt. Forsdars Isak och Jåogas Karl från Replot kom sedan under hemfärden att sälja sin fälbåt vid Skags udde. 

För Anton, Emil och Erik återstod ännu att hämta de 5 sälar som de vid avfärden lämnat kvar på Norrskär. Ankomsten dit skedde på en natt vilket också var deras tur. Efter att ha tagit iland upptäckte de att ryssarna befann sig på skäret. Dessa låg dock och sov i en fiskarbastu, varför sälskyttarna kunde hämta sina sälar utan att bli upptäckta. När de slutligen efter alla äventyr nådde hembyn, hade de varit borta i hela 14 veckor. 

Marita Westergård har sammanställt historien med uppgifter från Anton Nygård 1975, samt kompletteringar av Viktor Sand 1980.

 

 

Inför fälresan omkring sekelskiftet 1900  

 

Man for ut i så kallade fällag (färdlag) som bestod av 5-8 män. Den långresa som säljägarna företog på vårvintern kallades laangfääLan och kunde vara över  tre månader. En kortare fälresa kallades stäckofääL. Ett fääLlag lag kunde skjuta över hundra sälar under en resa, om de hade tur. Det var farligt att ligga ute i fälan. 

Det krävdes lång planering för att få allt som behövdes; törvä togs på sommaren för att torka inför vinterns jaktfärd. FääLbullona (de stora tjocka bröden som togs med) var tunga och en stor brödspade med rullor på var sida om skaftet användes för att få in dem i ugnen.

Man lagade mat på morgon och kväll i fääLan, förutom på söndagen, då mannarna åt tre måltider. På morgonen kokades kornkaffe och alla åt bröd, smör och ost till. Om laget hade fått ett dekäL (10 sälar) firade man fångsten med att äta råmåkkon (en brödvälling) där alla tillsatte rökt fårkött, smör, ost, socker eller sirap enligt tycke och smak.  

 

För en resa i laangfääLan, togs följande med:

• Minst 70 hålkakor
• 12 stora tjocka bröd (fääLbullor - 3 tum tjocka och minst 60cm i diameter) som förvarades i fääLpundä (som finns att se i vitrinskåpet på nedrevåningen)
• 1 rökt fårlår per man, per vecka
• Smör, 9-12 kg per man (förvarades i botten av fääLbytton)
• 5-8 kg toppsocker
• 5-8 kg kaffe (för länge sen användes enbart hemodlat korn som kaffesubstitut, senare användes korn blandat med kaffe)
• Ca 5 kg sirap
• 10 kg kornmjöl per man (senare övergick man till vetemjöl)
• 3-5 kg korngryn per man (senare övergick man till risgryn eller mannagryn)
• 8-12 bondostar
• 1 liter brännvin (användes som medicin) 
• Salt
• 3 st sälskinnsskor med bottnar av nötdjurshudar
• 12-14 par ullstrumpor
• 6 st hemvävda ullskjortor och kalsonger
• 3 par vadmalsbyxor
• Stickade tröjor
• Vadmalströjor
• Vantar, läderhandskar
• Skinnmössor
• Flytvästar (de första flytvästarna kom i användning i början på 1900-talet)
• Ett par långullsfällar per man.
• Ett par lass torr ved och rikligt med  törvä (fet kådig ved)
• Yxor, såg, taljor, rep m.m.
• Primuskök (efter att de kom i bruk 1908-1910), därtill 10 liter petroleum per man
• Kabbgryyton (en stor järngryta att elda i) . I grytan lades veden och på veden ställdes kokkärlet.